mellbergstedt

Nog för att jag är väldigt öppen, men det här med mitt spelberoende är något jag sällan nämner, antagligen för att slippa inse fakta.

Jag har haft problem med spelandet i 4 år nu. Det började med att jag och en tjejkompis hade tråkigt och lirade lite Vegas. När jag sen kom hem googlade jag efter spelautomater på nätet och hamnade på Mrgreen. Sen dess har jag varit megatorsk.

Varje öre jag har läggs på spelandet. Jag har nästintill ingen kontroll. Dock har jag iallafall så pass mycket kontroll att jag alltid prioriterar räkningar och hyra. Visst, vissa månader har jag ballat ur och spelat även för de pengar jag skulle lagt på räkningar, men jag har på något sätt löst det ändå, för jag har än idag aldrig fått en betalningspåminnelse. DET är jag stolt över. Jag vet att det för alla andra är en självklarhet, och det är det för mig med, men när jag tittar på de människor som är grovt spelberoende så är det väldigt få som kan kontrollera sig så pass mycket att dom sköter sina räkningar.

Det finns enligt mig ingen skönare känsla än den när jag loggar in på en spelsida och precis satt in en summa som jag nu ska få njuta av att spela bort. Att klicka på "snurra"-knappen på slotsen eller "dela" på Black Jacken är skönare än en orgasm. Jag mår bättre där och då än när jag sitter i solen med en god vän och tar en kall öl.
Men underbart är kort. Har jag ingen megatur så går det bara några minuter, och sen är jag pank, illamående, självhatisk, förbannad, ledsen, ångerfull. Jag skäms och tänker att jag ska ALDRIG spela igen, men självklart måste jag vinna tillbaka det jag precis förlorade, så jag sätter in pengar igen. Den där sköna känslan är ungefär hälften så härlig nu, och jag sitter mer som en robot och bara klickar o klickar i hopp om att få bonusen eller free spinsen.

Till en början satsade jag bara 3 kronor per snurr, sen var det 6 kronor, sen 12, sen 15. Nu kan jag ibland köra 60 kr per snurr. På en sekund försvinner 60 kronor. Det är 3600 kronor på 1 minut.
Dock vinner man ju rätt ofta småsummor på dom där hemska spelen, så det är liksom inte som att man förlorar 3600 på 1 minut, utan det tar oftast längre tid. Jag kör inte heller 60 kronor varje snurr , men det händer oftare och oftare.


Ibland får jag för mig att jag ska räkna ihop hur mycket jag spelat för totalt på en månad. Jag blir alltid lika chockad och knäckt, tycker synd om mig själv och grinar, önskar att någon ska säga "Det är ingen fara, du hade ändå inte gjort något vettigt för dom pengarna", och det känns som att jag stryps, ångesten är så påtaglig att jag tappar andan.

Jag vill inte ens veta hur mycket jag spelat upp totalt under de här 4 åren, men det är nästan ALLT jag har haft kvar efter mina räkningar. Då min inkomst har varierat eftersom jag är timvik har jag ingen möjlighet att räkna ut det heller.

Jag har många gånger undrat varför jag inte har råd med grejer, men nu vet jag ju varför jag sitter här i fula gamla kläder, använder kasst smink, aldrig går ut på krogen, aldrig äter ute, aldrig gör roliga grejer som att gå och bowla eller gå på bio. Det är för att jag spelar upp allt och det sen inte finns några pengar kvar.

Önskar så sjukt mkt att jag aldrig började spela....


Men NU ska jag iallafall sluta. Mitt största , men enligt alla det mest självklara, beslut jag tatt.
Jag har idag varit inne på ALLA spelsidor jag kan komma på och spärrat mig själv. Min Jimmie sitter i skrivande stund med min dator och installerar ett program som blockerar spelsidor.

Jag har försökt sluta tidigare. Hade till och med en kontaktperson ett tag samt gick på AA-möten för spelberoende. Jag spelade i smyg så fort jag kom hem...

Det är över nu, jag lovar, no more. Men åh vad svårt det är och jävlar vad många månader det har tagit för mig att komma hit.









/Mellbergstedt

OBS! Spoiler-varning!




Jag älskar film. Ni vet det redan. Här kommer några screenshots från scener som har fastnat i mitt minne.
(Har inte med alla mina såna exempel, men fan vad jag verkar ha en thing för hämnd-scener där personer har legat i gyttja eller bajs och ser arga ut haha)




Apocalypto
När han blir jagad av svinen och gömt sig i gyttjan, kommer upp och har världens mäktigaste blick. REVENGE! Gotta love it.







Deer Hunter.
Roulette-scenen, så jäääävla bra. Man har tappat allt hopp men världens bästa De Niro räddar dem.








The Devils Rejects.
Vad ska jag ens säga? Slutscenen är den bästa i världen, och musiken ännu bättre.








Eden Lake.
Snorungarna har messat med henne och gjort illa hennes fina karl, hon gömmer sig i en bajslåda och efter det blir hon awesome.








True Lies.
Hahaha, man kan inte göra annat än att älska Arnolds porrblick i hiss-scenen.








Papillon.
Min absoluta favoritfilm. "I'm still here, you bastards" ååh, kärlek.









Almost famous.
Det här är det vackraste och bästa som hänt filmhistorien. När de sjunger Tiny Dancer i bussen gråter jag för att jag inte var där, för att jag inte upplevde 70-talet och för att jag inte är Penny Lane.







Hostel.
Kass film som räddas av det mäktiga slutet. HÄMND!!! Älskar Jay's blick när han vänder på "Upptaget"-skylten.







The hills have eyes.
Också en ganska halvkass film som blir fet i slutet. Hur mäktigt är det inte när Doug  och vovven ska hämnas på svinen som våldtagit och mördat hela familjen? MMMMMÄÄKTIIIIGT!!!!!






Gökboet.
Älskade film! Så fantastisk scen när de lirar basket. SÅ fantastisk!!!







Hair.
Gråter nästan bara jag tänker på den här scenen. BEEEERGEEEER! Åh så fint och sorgligt.








Thats it for now.


/Mellbergstedt

Tycker det är väldigt fascinerande hur stark inverkan vissa männsikor har på en, vissa på gott och vissa på ont.
Väldigt små saker som folk kan göra, som dom inte ens är medvetna om att dom gör, kan sätta sina spår djupt i en och alltid leva kvar.

Många har svårt för att förstå detta. För mig är det en självklarhet. Jag anser att en människa man träffar i 5 minuter kan lämna ett större avtryck än någon man känt i flera år. Det beror ju helt på vad det är för människa, vad den gör och i vilket sammanhang det händer.

Killen jag antagligen hade den kortaste relationen i min relationshistoria med, är killen som har skakat om min värld mest av alla. På ett bra sätt. Tror att det dels beror på hur grym livsinställning han har, och dels på att jag träffade honom när jag mådde som sämst. Jag hade precis varit instängd i en jobbig relation tillsammans med en mycket krävande kille, och jag hade bara några månader tidigare drabbats av panikångest och social fobi.

Just den här dagen när jag träffade honom hade min dödsångest nåt sin peak, och jag var konstant livrädd och panikslagen. I mitt huvud gick bara "jag kommer dö någon gång"-tanken runt runt, och jag tror att det var meningen att jag skulle träffa honom just den där dagen.
Han har en helt fantastisk syn på livet och döden och han delade med sig av denna syn för mig, och jag har än idag inte glömt vad han sa. Han räddade mig på så många vis, utan att veta det själv. För honom var det väl bara en konversation som alla andra, men för mig var det räddningen.

Min dödsångest som gnagt sönder min skalle under så lång tid försvann på en sekund. Jag kommer alltid älska honom för detta.

Vi fortsatte hänga ihop i några veckor och det var bland de lyckligaste i mitt liv eftersom hans fantastiska livsglädje smittade av sig på mig. Jag fick känna hur det kändes att älska livet, och jag mådde så otroligt bra. Minns att jag skrev  "livet smakar fint" och "världen är vacker" i min dagbok, och bläddrar man tillbaka några sidor så stod det "jag vill dö jag vill dö jag vill dö". Det var tack vare han som allt det ändrades.

Han vet fortfarande inte att han gjorde så här mycket för mig, för jag har inte riktigt fått läge att tacka honom. Jag langade lite av det idag, men nu får han veta hela historien om vad som hände i mig när jag var i hans närhet. Tack underbara fina du för detta!! Du kom så sjukt lägligt och gjorde mig mänsklig och glad igen! <3





Tyvärr är jag tvungen att lägga till detta stycke;

Jag vet ju att människor alltid övertolkar. Ni som läser, läs mellan raderna och tro inte att jag sittar här och suktar tillbaka. Tro inte heller att jag inte funnit lycka med någon annan, eller att jag inte är lycklig med min fantastiska man som jag är med nu. Det är jag.
Jag pratar ju om något helt annat, jag pratar inte om kärleks-lycka. Jag pratar om någon som förändrade mitt negativa tankesätt och fick mig att se det positiva i saker, som fick mig att sluta deppa och hata, och istället börja uppskatta och älska. Hajar ni?









/Mellbergstedt

På Damirs begäran; skriv vilket yrke du skulle vilja ha i någon tid, typ hästskopolerare på medeltiden eller rollerblades servitris på 50 talet.

Jag kunde inte välja ETT, men jag ska försöka fatta mig kort.



På plats 3 ...

Polis i Chicago på 1930-talet
Det här är mitt mest ytliga val. Jag har alltid älskat hur männen såg ut på 30-talet med sina västar och hattar, graoowr. För att gå in lite på djupet - så hade jag velat joina Eliot Ness och hans män, och varit en av De Omutbara.
Jag hade gått runt och fått ögonorgasmer hela tiden - samtidigt som jag var med om en mäktig historisk händelse.



Den klädstilen är den sexigaste någonsin. Come back?






Plats 2...

Co-director under inspelningen av Texas Chainsaw Massacre

Att vara med vid inspelningen av den mest episka och bästa skräckfilmen någonsin, hade givit mig kvinnligt stånd konstant.
Tänk att kunna säga "JAG var där när den gjordes, det är tack vare MIG som den scenen blev så bra" osv.
Sen vill man väl kanske inte vara för mkt inblandad i Tobe Hoopers business eftersom han var involverad i maffian då, så jag hade nöjt mig med att vara lite vid sidan om och peka bara.
Och kanske ligga lite med Kirk emellan tagningarna.









Oooooch på plats 1

Roadie på Woodstock, New York , 1969

Jag hatar faktumet att jag inte har en tidsmaskin så jag kan åka tillbaka i tiden och uppleva Woodstock. Det är det mäktigaste eventet i världshistorien och jag hade gjort vad som helst för att få vara där i bara en minut.

Jag hade velat jobba bakom och på scenen med att hjälpa artisterna med deras skit. Jag hade velat vara lite lullig på öl, absolut inte hög för jag skulle vilja minnas varje sekund av dagen.

Ååååhhhh så mkt som jag vill dit va...







Bubblare:

*Sjuksköterska på Auschwitz 1943. Då hade jag i smyg kunnat mörda Josef Mengele och förhindra honom från att utföra alla sina experiment.

*Rättsläkare i Las Vegas 1996 när 2pac blev skjuten.

*Filmare när Ron & Valerie Taylor gjorde sina filmer om hajar



/Mellbergstedt

Mår så jäkla bra med mig själv just nu.
I lördags var jag hemma och spenderade över en timma med att träna (istället för att supa, fattar ni?) och idag börjar jag kl 8.00 men gick upp 5.00 för att få lite lågintensiv konditionsträning innan jobbet.

Detta är så inte jag, men det kommer att BLI jag. Jag ska inte tillbaka till min vanliga, sunkiga livsstil där jag våldtar min kroppshydda med alkohol och socker.

Jag har inte vågat outta något här än, men just nu sitter jag och är så sjukt stolt över mig själv att jag bara måste få skriva det någonstans!

:)

Jag satt och tittade lite på gamla bilder och blev helt full av kärlek till min älskade lillasyster. Dagen hon kom till jorden blev allting så mycket bättre, och jag är så lycklig att jag har min lilla sessa!













Världens finaste lilla tjej, kärlek i mängder!


/Mellbergstedt

Jag dömer inte ur er som gjort det jag nu ska skriva om, jag vet att alla tycker olika, men här kommer MIN åsikt gällande ... par som stressar fram giftermål, bebis och allt annat bös.


Varför hetsar man med såna enorma livsförändrande grejer? Om man varit ihop i bara några månader, alternativt ett fåtal år, varför känner man att man måste skaffa en bebis redan då?

Personligen tycker jag att de där första åren med någon är underbara och bör spenderas med enbart varandra, med att lära känna varann på djupet och knulla som tokar och göra allt löjligt/vackert som man bara gör som nykära. Att skaffa en bebis då förstör ju allt det där. Det finns ju flera år kvar i ens liv till att skaffa en, så varför göra det när man är nykära?

Dessutom vet man ju inte huruvida man kommer fortsätta älska sin partner för alltid (eller iaf länge) om man bara vart ihop en kort tid.
Jag tror att det krävs några år för att man ska veta att man klarar av alla motgångar. Vi alla måste ju ha ett ex det gått dåligt med, som vi trodde vi skulle vara med för alltid? Tänk tillbaka på honom/henne som det tog slut med trots världens kärlek och tänk tanken "Om vi hade haft barn". Oj oj oj, vilken ångest.

Alla par kommer till olika typer av "kriser" som kan vara större för vissa och näst intill obetydliga för andra. Den vanliga 1 ½ års-krisen när allt det nya och roliga lagt sig och man blivit extrembekväma med varandra. Många par gör slut här, för de klarar inte av alla förändringar som sker känslomässigt när någon inte är ny och spännande längre. Been there done that liksom.
Många tolkar dessa svalnade känslor som att de inte längre är kära, och de gör slut.

Samma gäller 3 års-krisen. När du varit med någon länge och tankarna på att du aldrig kommer vara med någon annan sätter in. Ni har förmodligen mindre sex än tidigare och ni hittar inte på lika roliga saker som när ni var nykära. Alla små mysiga nattäventyr känns rätt trista och ni kanske tror att ni är ihop med fel person.
Så gör ni slut. Tänk om ni hade haft barn här.


Jag tycker det är viktigt, för mig iallafall, att man skaffar barn med någon som man GÅTT IGENOM dessa kriser med, och som man ÄNDÅ håller fast vid. För tänk om man skaffar barn första året när allt känns som en dans på rosor, och sen ballar man ur vid de här vanliga kriserna och gör slut... och då finns det ett barn inblandat. Inte gött.

Jag har lovat mig själv att den dagen jag blir mamma, det är den dagen jag varit ihop med någon i så många år att jag VET att vi klarar av vardagstristess, 3 års-krisen, en avsvalnad nykärlek osv.

Mitt längsta förhållande var i 3 år, och jag tänkte tanken att "Han skulle jag kunna ha barn med om några år" , men sen gick det åt helvete med oss och jag är så glad, så glad att jag inte var naiv och stressade fram ett barn.

Sen ska jag ju tillägga att jag inte skulle vilja sätta ett barn till världen när jag inte kan försörja den. Tanken på att jag måste gå på socialbidrag för att kunna ge babyn mat...... fffffffuck no. Jag dömer verkligen inte er som är i denna sits, jag säger som sagt bara vad jag hade känt själv, så ni mina vänner som har barn ska inte sitta och ta åt er nu, vi alla resonerar olika.


Det hade känts rätt sorgligt om man fick barn med någon och det barnet fick gå igenom en skilsmässa innan den ens kan prata.

Visst kan det gå fel flera år senare också, givetvis, men då är det inte pga några naiva beslut iallafall.
Nej, när jag och min stora kärlek har gått igenom alla tänkbara kriser, och vi känner att vår kärlek är så stark att den överlever det ena och det andra, DÅ kanske en liten kid är välkommen. Det kommer dock inte hända på måååånga år, för jag älskar att bara tänka på mig själv och kissen. Han är tillräckligt med baby för mig, haha.


Jag hajar inte varför man vill gifta sig under typ första, andra året heller. Då har man ju gjort allt det där roliga man ser fram emot i en relation. Och man har gjort det medan det redan är helt underbart.
Jag menar - när du varit ihop i ca 1 år så är ju ALLT roligt, en promenad är superromantisk och att se på film ihop är galet mysigt. Ett bröllop känns då dumt att blanda in då, för det är ju något superromantiskt och galet mysigt som kanske känns härligare när alla vardags-grejer inte är så roliga längre.
Förstår ni hur jag menar? Känner att jag förklarar dåligt men jag menar bara att det inte känns som att man bör stressa fram detta det första året, och träda in i vardagen direkt, utan det är väl roligare att spara på det tills längre fram... Äh jag vet inte.



Säger det igen, alla mina älskade vänner som har barn nu, I fucking love you och jag är så glad att eran lille finns, det här handlar om MIG och hur JAG hade velat göra, inte om vad jag tycker att hela världen ska göra.


/Mellbergstedt

Jag sitter hemma och nästan gråter av skratt (Varför jag är hemma en lördagkväll kan vi ju ta en annan gång).


Bor ju vid City-torget och här ligger en frisersalong där det tidigare jobbade en Hussein. Fick precis läsa att denna frisör-Hussein är terroristen som det skrivits om i tidningen de senaste, HAHA!

http://www.expressen.se/nyheter/1.2679488/hussein-atris-47-greps-for-terrorplaner-i-thailand

Denna man har klippt min pappa , och jag älskar hur Bellas tankar började bana iväg när vi pratade om detta nyss.

HAHHAHAHAHAH ser bilden hur din pappa sitter där och är nöjd och glad, äntligen är han hos firsören.. och plötsligt, så stannar Hussein upp, och hutter med saxen i luften, att NÅGON DAG, DÅÅÅÅ

hur mådde han.. hur såg han ut.. anade han något? mötte han någon gång blicken när hussein var i full färd att planera terrorattentaten.. tänkte hussein ngn gång att din pappa kanske hörde hans tankar? blev han paranoid? kände han någon gång att han hade velat klippa till din far, eller kanske din bror? anade din bror någonting? SÅG han inte lite misstänksam ut.. var han ditsänd i form av en civilpolis?

tyckte han ändå, nöjd med sig själv, att han faktiskt på ett eller annat sätt FAKTSIKT klippte till dom i vilket fall?

tillfredställde det honom?



kände han att han hade makten?






Jag dör lite smått.
Nästan ännu vackrare är att jag och min bror tittar på Top Gun tillsammans via fb-chatten, och vi båda dyrkar ju låten Danger Zone...


Exakt samtidigt:

Jag saknar inspiration att skriva något vettigt här, och det är synd, för säkert 5 ggr om dagen kommer jag på något asball jag vill pränta ner... Men sen tappar jag det istället spelar jag idiotspel och lyssnar på skitmusik.

Det var en annan sak att blogga på Nattstad , för i o med att det var ett community hittade man enklare andras bloggar, och folk hittade till min. Här känns det så ensamt på något sätt, haha.
Men Nattstad horade ut sig och slutade bry sig om kvalitet, och ville hellre ha mängder av snorungar som inte kan skriva än oss originella miniförfattare... föredrar faktiskt ensamheten här då.



Jag tappade allt jag skulle skriva. Så nu får ni en bild istället.

Fy fan vad jag saknar Sweden Rock.

Jag saknar känslan av att stå i ett publikhav med tusentals likasinnade, med en av världens sexigaste män på scenen framför en, sjungandes på din favoritlåt.

Jag saknar att gå runt mellan scenerna och matstånden och känna sig som världens lyckligaste människa, som om man har kommit hem, till den enda plats man till fullo kan vara sig själv på.

Jag saknar alla snygga rockers, alla fulla gubbs, alla heta kvinnor i skinnbrallor, donuts, langos, varma öl, pollenallergi, ... jag saknar fan till och med bajamajorna!

Jag saknar allt runtom, utanför festivalområdet.
Saknar Blinkey, boxningslokalen, Big Bill, Tommy, den gröna Jaguaren, kyrkklockorna i Sölvesborg centrum, de torra frallorna vi käkade till frukost, spindeln i herrduschen, mango-drycken, katten som skrek utanför vår dörr, den vita tröjan som en arg tonåring kastade upp på garagetaket, lukten av svettiga boxningshandskar, känslan av att ha en ful vit hatt på skallen, regnet mot ponchon, nätterna på luftmadrassen när man fantiserade om Micke (och Billy Idol), peppen innan man åkte in till området, Beccas "farvääääl"-sång, laktostabletterna osv osv osv osv osv!

JAG SAKNAR SWEDEN ROCK <3






















/Mellbergstedt

Jag har alltid skrivit en liten årsresumé på nyårsafton och kan inte svika denna tradition i år heller.


Det här är året då mitt liv raserades och ett mörker-famlande utan dess like pågick, tills jag nästan samtidigt fick mitt jobb och träffade min stora kärlek.
Jag har gått från att ligga på botten och vilja dö, till att stå på toppen och älska livet.


Så här skrev jag i denna blogg i Mars, 2011.

"Riktig jävla pisskväll igår. Det är sjukt vad mörker och ensamhet kan göra med ens psyke. Ännu sjukare är det väl att något extremt litet skulle kunna göra det bättre. Som ett sms ifrån rätt person... Men något sånt kom inte.
Det var väl tystnaden som utlöste attacken. BOOM, säger det, så slutar man andas. Sen hetsandas man. Rummet snurrar och det känns som att natten aldrig kommer bli dag. Instängd i ett jävla mörker som sluter om dig och kväver dig. Skitnice. Nä."

"Det värsta med att aldrig ha varit ensam och att sedan plötsligt utsättas för det, är chocken när man inser hur man egentligen är som person. Innan har man kunnat sätta sig och prata om något med någon, istället för att utsättas för sina egna tankar.
Jag står inte ut med dem. Jag gillar inte det jag hör. Skulle vilja vara full eller hög hela tiden. Men jag är pank. Har inte ens råd med en 75a.

Hur går det att sova i en 180-säng ensam? Funkar det ens i nyktert tillstånd?"


___________________________________

Jag är inte där längre. Det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag var full nästan hela tiden, och när jag inte hade råd att vara full så hade jag panikattacker och låg och skrek in i kudden för mig själv.


"Så här har jag inte känt på länge, vilken otrolig lycka och vilket galet pirrande i hela kroppen!
Vissa människor är verkligen fantastiska, och mänskligheten bör under dagar som dessa dyrkas.

Jag trodde inte att Såna som Du fortfarande existerade, och så kommer du in och förändrar hela min sinnesstämning på mindre än ett dygn.

Kärlek, kärlek, kärlek!"

Det här var bara efter en dag ihop med Jimmie. Fan vad du räddade mig, älskling.



Det här är också året då jag lärde mig att vara ensam. En månad utan min man härdade mig och jag är så galet stark nu.

Drama har inte existerat det här året heller. Kanske i minimala doser, men det är inget jag minns ens. Jag vet vilka som är mina vänner och vilka jag ska lägga energi på och det är otroligt skönt. Förr var man så jävla förvirrad och man lät riktiga as in i sitt liv. Sånt där händer inte längre. Inte när man känner sig själv och vet vad som är rätt för en.

Tack för året som varit Albin, Damir, Tanja, Lollo, Rebecca, Pernilla, Jimmie, Liv, Cindy, John, mamma, pappa, Jenny, Tilda, Jocke och alla andra fina människor!


Jag är nöjd med mitt 2011. Prövningarnas år. Året då jag fick uppleva hjärtesorg och sann kärlek.
Året då jag blev jag.























Gott nytt år!

/Mellbergstedt

Jag har tråkigt och frågade Angelica om förslag på något att blogga om. Nyårsaftnar in the past blev ämnet.



Nyår 2005-2006. Det här var en episk natt i Ta Konsekvens historia. På den här tiden var ni nästan inne på EMO-snusk, som tur är syns det inte så tydligt (kanske bara lite på Cindys slips). Vi förkrökade at my place och sjöng Blink 182, Millencolin och Green Day-låtar, sen drog vi ut på Hisingen ... minns inte vad vi gjorde där... och sen drog vi ut till Kålltorp där vi tydligen hade skrivit "Hej" och "Bög" osv på bilar .. Något vi såg på vägen hem dagen efter hahah.




Nyår 2006-2007. Jag, mitt ex och hans pojkkompisar hade en middag som bestod av ost, ost och ost. Det var rätt vidrigt men jag minns att alla satt och "mm:ade" för dom var så n00biga gällande matlagning. Jag hade precis blivit mamma till Figaro, så på tolvslaget satt jag med honom och skulle lugna honom ifall han var rädd för fyrverkerierna, men han var koolare än en ko.




Nyår 2007-2008. Förmodligen det mest episka nyåret. Vi var i Halmstad, och hade en tvärsoft villafest hos mitt ex. Jag var nöjdast i världen då min kvinnliga bästa vän och min manliga bästa vän var på plats, samt min katt och karl. Vi käkade gött och drack ännu godare och det var bara en fantastisk kväll, som slutade mest kul för Angelica, hahaha.



Nyår 2008-2009. Det var värt, det var mina närmaste och jag i min lilla 1a. Vi käkade... pajer tror jag, eller var det året efter? Haha! Det var mys iallafall. Minns att chokladmoussen blev en bajsröra som INGEN vågade äta, så när jag var bakis var det jättegött att hitta den i kylen. Tolvslaget spenderades med min dåvarande kärlek i Nettans "trädgård".



Nyår 2009-2010. Otroligt charmerande bild. Det fanns tydligen inga från tidigare på kvällen, så detta är en från 3-4 på morgonen. Näsan är röd, ögonen sketfulla och kärleken flödande. Mina bästa var hos mig och vi hade en tvärbra kväll. Tyvärr är det mesta av den bortglömd, men jag minns att Johan hånglade med Bella och det var nog höjdpunkten HAHA! Minns även att min pappa kom till fotbollsplanen och firade tolvslaget med mig <3



Nyår 2010-2011. Fram till tolvslaget var det riktigt lyckat. Jag, Becca, Linus och Axel käkade oxfilé och annat nice, sen kom det hit runt 20-30 pers och röjde. Vid tolv pussade jag hela världen och var i extas, men efter det gick det åt helvete och jag orkar inte gå in på varför.




I år kommer nyår bli CHILL hoppas jag. Är inte sugen på mycket folk. Vill ha några av mina närmaste, en jävla massa öl och grym musik.


Vet inte varför men jag har alltid varit en sån där traditionstönt. Jag älskar jul, nyår, påsk, midsommar, halloween osv. De flesta tycker nyår är överskattat men jag tycker det sätter en prägel på hela året som varit, och jag älskar stämningen som infinner sig redan på morgonen när man vaknar den 31a.



Ha det hej!

/Mellbergstedt

För ett år sedan var jag arbetslös, trasig, splittrad, rädd och deprimerad.
Jag gjorde världens dummaste beslut, jag slösade tid på ett äckel som jag trodde var min vän, jag raserade mitt förhållande, jag grät mig igenom nätterna, jag sov mig igenom dagarna.

Jag var så otroligt vilsen. Aldrig har jag känt mig så felplacerad som jag kände mig då. Många stunder trodde jag inte att jag skulle klara av att fortsätta leva. Ångesten, den sociala fobin och depressionen hade nästan tagit kål på mitt psyke.

Det äcklar mig hur jag resonerade, och jag förundras över min naivitet. Jag var så långt ifrån mig själv man kunde vara. 



Nu, ett år senare, är jag lycklig. Jag är komplett. Jag är jag. Besluten jag tar känns rätt i 99 % av fallen, mannen jag lever med är mannen jag vill gifta mig med, jag har ett jobb jag trivs med, jag vet vilka mina vänner är och vilka jag ska skita fullständigt i.

Jag har inte fixat min utsida än, gud nej, jag är så missnöjd. Men min insida är hel. Så småningom kommer jag ha orken och styrkan att börja jobba på att få en hälsosammare kropp, men det viktigaste för mig just nu är att jag mår bra inombords.


Jag tänker klart. Mitt huvud känns rent. Jag har hittat rätt.


Tack vissa fina för ert stöd, tack Jimmie för att du visade mig vägen ut ur mörkret, men främst - tack till mig själv, för att jag inte gav upp och för att jag tillåter mig själv att vara så här lycklig trots ett smutsigt förflutet.






/Mellbergstedt